Läste för ett och ett halvt år sedan boken ”Who Rules America” av G. William Domhoff. Den första upplagan kom 1967 (och den sjätte 2010) som ett svar på Robert A. Dahls klassiska verk ”Who Governs” från 1961 (som i sin tur var ett svar på arbeten av C. Wright Mills). Mills hävdade att USA styrdes av en liten elit, något Dahl delvis ifrågasatte. Dahl hävdade att en mängd olika grupper (företagsägare, politiker, forskare) har stort inflytande över den amerikanska demokratin och även om stora delar av samhället inte är välrepresenterat är det inte en enda grupp som har makten. Domhoff i sin tur anslöts sig mer till Mills position och menade att även om det finns olika grupper med mycket makt i USA förenas dessa av ett gemensamt klassintresse. Medan exempelvis Demokraterna i USA haft majoritet i kongressen de flesta år mellan 1932 och 1994 har det inte spelat någon roll, då det likväl har funnits en konservativ majoritet (inklusive demokrater) som röstat efter klassintresse i avgörande ekonomiska frågor. Denna majoritet har i sin tur gått på samma skolor och är medlemmar i samma klubbar som många företagsledare och ledande forskare i USA. Domhoff menade att för att förstå maktstrukturer i samhället räcker det inte med att titta på de formella strukturerna och intressegrupperna. Vi måste titta på mer informella nätverk som som släktband, herrklubbar, skolor för att förstå var makten finns.
Så varför skriver jag om detta nu? Jo, nyheten om att ex-minister Maria Borelius (M) bror Henrik Borelius, välfärdsrådgivare till regeringen tillika delägare i Attendo, nu tycks vara på väg att sälja sitt aktieinnehav i bolaget. Borelius andel värderas till 580 miljoner kronor. Attendos värde baseras naturligtvis på företagets starka ställning på Sveriges kanske mest stabila marknad – välfärdsmarknaden. Värdet bygger helt enkelt på förväntad avkastning – avkastning som kommer från skattebetalarnas pengar. Jag kan lika gärna här och nu klargöra att jag inte tycker att vinst är moraliskt fel. Däremot skapar vinstmöjligheter starka särintressen, intressen som kan komma i konflikt med samhällets intressen. Det är exempelvis därför som vinstdrivande aktörer inte är lämpliga på kvasimarknader (kundsvalssystem i välfärden) som kännetecknas av stor informationsasymmetri (något jag kommer återkomma till i del 2 av min uppstartade bloggserie Valfrihetens förutsättningar). Detta är inte den första nyheten om starka band mellan regeringen och särintressen som gynnats av regeringens politik. Alliansfritt Sverige har flera gånger rapporterat om de starka banden mellan Moderaterna och McDonald’s, ett företag som kunnat öka sin vinstmarginal efter sänkningen av restaurangmomsen. Vi i Sverige vill gärna tror att vi är fria från korruption och maktmissbruk. Det kanske är därför som vi inte har någon lagstiftning som tvingar partierna redovisa sina bidragsgivare. Något Moderaterna konsekvent avvisat krav på. För vem vet egentligen vilka fler band som finns mellan Moderaterna och olika särintressen?
Who Rules Sweden?
Den ofrivillige socialdemokraten 