Valfrihetens förutsättningar, del 1: Introduktion

Sitter och funderar över konkurrensutsättning och valfrihet inom välfärden – eller snarare socialdemokratins förhållande till detta. Frågan om privata inslag i välfärden är ideologiskt laddad – och dessutom teoretiskt och praktiskt komplex. I höstas kom den mycket omdebatterade SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” som på ett föredömligt redogjorde för de effekter av konkurrensutsättning som hittills kunnat påvisas – men framför allt visade på den stora kunskapsbrist som finns på området. Jag tänkte istället fokusera på konkurrensens och valfrihetens förutsättningar.

Nedan återfinns en modell för att beskriva olika former av marknadslösningar inom offentlig service. Modellen har jag tagit från den brittiske forskaren Christopher Hoods bok ”The Art of the State” och översatt till svenska och svenska förhållanden. Termen offentlig service ska här inte förstås som offentligt finansierad utan snarare som en bred benämning av tjänster som skulle kunna ligga inom det offentligas ansvar. Det relevanta är uppdelningen mellan fortlöpande och periodisk konkurrens samt kategoriseringen av vem som betalar för tjänsten.

Marknader, fritt efter Hood, 1999.

Konkurrensutsättning blev på allvar en del av den svenska välfärden under 90-talskrisen och de efterkommande budgetsaneringsåren. Motivet till konkurrensutsättningen då var främst att effektivisera offentlig sektor (för att på så vis pressa kostnaderna). Denna konkurrens var av typen periodisk (typ 6 i tabellen). Det offentliga upphandlar helt enkelt en enhet eller funktion som under en avtalsperiod (t.ex. tre år) utförs av en privat aktör. Den lag som reglerar detta är Lagen om offentlig upphandling, LOU. Detta kan visserligen sägas ge en större mångfald (åtminstone vad gäller utförare) men ger i sig inte någon ökad valfrihet för medborgaren. Så länge det inte finns något valfrihetssystem kommer den enskilde medborgaren hänvisas till en viss utförare. Att somliga hänvisas till privat och andra till offentlig spelar ju ingen roll för den enskilde. Mångfalden återfinns då endast på aggregerad nivå – inte på individuell nivå.

Valfrihet i den svenska välfärden kom i och med friskolesystemet (och fick verkligt genomslag inom andra sektorer först efter 2006). Valfrihetssystem medför fortlöpande konkurrens (typ 5 i tabellen), eftersom medborgaren (i teorin) när som helst kan byta utförare. Detta brukar också kallas för en kvasimarknad. Syftet här är sällan effektivisering (i bemärkelsen att pressa kostnader, då ersättningen oftast är fast) utan snarare att erbjuda alternativ och höja kvalitén (vilket naturligtvis kan ses som en form av effektivisering). När det gäller skolan regleras valfriheten i Skollagen och Gymnasieförordningen. I andra sektorer, så som äldreomsorgen, regleras valfriheten av Lagen om valfrihetssystem, LOV.

Det är således typ 5 i Hoods modell – det vill säga kvasimarknad – som oftast åsyftas när begreppet valfrihet används i välfärdssammanhang.